Eva Zwahlen

Att vara annorlunda

Att vara annorlunda

Det behövs inte mycket för att vara annorlunda. När jag flyttade in i Zwahlenska Villan sommaren 2008 var hela trädgården en stor gräsmatta avpassad för kyrkogårdsförvaltningens åkgräsklippare. Så ville inte jag ha min trädgård.

Jag såg att förutsättningarna för en äng var ypperliga, så jag slutade klippa gräset på halva tomten, den delen som låg mot gatan. Ganska snart började jag få reaktioner i form av att personer som i all välvilja sa att här i byn brukar vi klippa gräset. Bibliotekarien var lite tydligare ”Du Eva,  folk pratar, du borde klippa gräset”. Sedan kom byns barn och sa ”Min pappa säger att man måste klippa gräset. Varför gör inte du det?” På en rak frågar är det alltid lättare att svara. Så jag svarade: Jag tycker att humlorna och fjärilarna ska ha lite mat också. Och det svaret förstod barnen.

Denna sommar jobbade jag på ålderdomshemmet. En av de yngre sommarjobbarna frågade mig om det verkligen var så att jag var lat och därför inte klippte gräset eller om det fanns någon annan anledning.  Heder åt denna modiga ungdom. Jag fick för första gången tillfälle att förklara mitt avvikande beteende. Jag berättade att jag höll på att anlägga en äng,  att ängen är viktig för den biologiska mångfalden och att ängen också kräver skötsel men av ett annat slag. ”Skönt att höra att du inte lät bli att klippa gräset för att du är lat, utan för att du hade en tanke med vad du gör” sa hon lättad.

Värre var det med de medelålders männen. De visade ingen respekt alls. ”Min grabb kan jobba åt dig och klippa gräset”, var en kommentar jag kunde få höra i matvarubutiken. När jag gick på puben eller någon sommardans slog det aldrig fel. Jag möttes av ”Du klipper inte gräset” som en inledningsfras i ett samtal av helt okända män. Hur skulle jag bemöta ett sådant påstående?

Det kunde sägas i helt olika tonfall, helt neutralt, lite anklagande, ibland undrande, ibland lite flörtigt. Jag funderade mycket på vad det kunde betyda och vilket svar som var det bästa. ”Vill du komma hem och klippa den åt mig?” eller ”Det ska du skita i” eller ”Ängen ska inte klippas? eller var det bara en lokal hälsningsfras som inte betydde något annat än i stil med ”Hej, välkommen hit”.

Sent på sommaren skulle jag och min dotter iväg på en dans i en bygdegård. På vägen dit skojade vi om vi skulle få höra den lokala hälsningsfrasen och vad vi i så fall skulle svara. Vi bestämde oss för att ta seden dit vi kommer och hälsa på samma sätt.

Mycket riktigt när vi kommer till bydansen sitter tre karlar på bron till bygdegården, varav en är min granne. Han säger ”Det här är Zwahlenskan”. Då säger karlen som sitter bredvid som jag aldrig förr har träffat ”Du klipper inte gräset”. Då går min 9-åriga dotter fram till mannen och räcker fram handen och säger ”Hej! Jag heter Linn. Du tvättar inte bilen”.

Jag minns att jag blev stel i hela kroppen. Hur skulle han nu reagera? men det släppte snart när mannen brast ut i gapskratt.

Historien skulle ha kunnat sluta här men jag väljer att fortsätta.

Efter denna ljumma sommarkväll var det ingen som frågade mig om varför jag inte klippte gräset. Saken var så att säga utagerad. Jag har många gånger berättat den här historien och Linn tröttnar aldrig på att höra den. Många gånger får jag frågan ”Men, vad sa han då?” Men jag hör aldrig frågan ”Vad sa du då? alltså när någon okänd människa bara klampar in och påstår en sak som de inte har med att göra.  Vad är det för mental bild vi har? Är bilen viktigare än ängen eller den vuxne viktigare än barnet eller är mannen viktigare än kvinnan? Det tål att tänka på.

Efter några somrar möttes jag av helt andra tongångar. ”Det är så fint med alla blommor…”, ”Det ser så trevligt ut med hässjan…” ”Jag har också anlagt en äng…”.  Hässjan har nu blivit ett landmärke längs väg E45 och i juli 2017 gjorde lokalradion ett reportage från min trädgård.  Allt tack vara att jag gjorde lite annorlunda.

Humlans meny

Humlans meny