Eva Zwahlen

Att se verkligheten

DSCN7936

Alla dessa dagar och så finns det vackra där mitt framför mina ögon i det fönster som jag ser ut på världen genom varje dag.  Vårsolen tittar in och lyser in genom spetsgardinen och skapar ett mönster på physalisbladet med formen av ett hjärta. Jag ser det vackra och förundras, sen går solen i moln. Fram med kameran och jag inväntar nästa molnfria fläck på himlen. Jodå, där är mönstret igen. Nu gäller det att ställa in skärpan på bladet. Kameran är samarbetsvillig och jag fångar bilden.

Mina tankar går vidare. Finns det en gemensam nämnare i vad vi människor upplever som vackert? Jag tror det. Det oförstörda barnet i oss har förmågan att se det vackra bortom normer och kultur. Vi är samtidigt sociala varelser som speglar oss i varandra och i varandras smak. Konformitetstrycket och därmed osäkerheten kring vad ska andra tycka gör att vi inte alltid väljer det vackra utan det som är comme-il-faut. Vi fegar i våra val och hamnar i vitt och fräscht. Men handen på hjärtat, hur kan ett val som bottnar i ens egen smak någonsin bli fel.